0

Trockt.

Sluta gnell och jobba po! 
Jaja du tycker att det är jobbigt, men tänk på mig då! Jag saknar faktiskt en framtand!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
0

Bära.

Vi vandrade runt i Trädgårdsföreningens park och växthus i Göteborg.
 
 
 
 
 
 
 
Från bArn till dÖd. - Installation av Linda Spåman och Anna Frost.
 
 
 
 
 Vilket lugn. Trädgårdsföreningen är en 1800-talspark nära Göteborgs central. Här finns bland annat ett växthus med intressanta växter och palmer från hela världen. Utanför kan du lukta på rosor. 
 
Inne i växthuset såg vi en  installation med 100 skelett med svarta ballonger. Jag måste säga att jag var lite för ofokuserad för att verkligen ta in detta konstverk. Om jag hade dröjt mig kvar lite längre hade jag kanske hört ljudinstallationen. När jag såg konstverket började jag dock se en annan bild för mitt inre, ett skelett och en gråtande kvinna i ett växthus, från en samlingsvolym med H.C. Andersens berättelser. Den sorgliga, men ack så gripande berättelsen heter Historien om en mor. Rekommenderas.
 
Hur som helst. Vi gick runt där, jag och en kär vän, och jag kände mig för en gångs skull tillfreds. Det gjorde jag för övrigt under hela helgen i Göteborg. Tillsammans med en tredje, väldigt fin, person gick vi också på musikfestivalen Way Out West.
Så många intryck. Barbröstade dansare med djurhuvuden, country-lunk, en svärande rockdrottning, en helt makalös Florence Welch, en trånande Beck sjungandes i falsett.
 
Detta bär jag med mig.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
0

Dansant.

Vi begav oss till Helsingborg för att gå på Dunkers Kulturhus, och hamnade mitt i Europas största folkdansfestival! Blomprydda hattar hit och klapprande skor dit. Det märktes att jag nyligen spenderat mycket tid på egen hand, för folkvimlet gjorde mig rätt utmattad.
 
 Hur som helst! Vi gick till Dunkers, huvudsakligen för att se utställningen med modeskaparen Bea Szenfelds kreationer. Szenfelds karriär verkar ha gått som på räls ända sedan hon gick ut Beckmans Designhögskola 2002. Hon har skapat kollektioner av second hand-kläder praktiserat hos Stella McCartney och skapat mycket fantasifulla plagg gjorda av papper. Många stora artister har burit hennes skapelser, bland annat Björk. Jag beundrade främst de mycket skickligt ihopsatta papperskreationerna, men jag kunde inte komma ifrån känslan av att jag hade väntat mig något mer av utställningen. Jag trodde att jag skulle bli mer...hänförd. Jag funderade kring denna känsla och kom fram till att jag känt likadant när jag såg uställningen med Lars Wallins mode på Dunkers för två år sedan. I framtiden kommer jag kanske att se en utställning med kläder som kommer ge den där ilningen längs ryggraden, eller så är det bara så att kläder ska bäras, det är ju naturligtvis då de kommer till sin rätt och når sin fulla genomslagskraft. Att se dem på en skyltdocka kan bli...en aning platt. 
   I ett mindre rum låg en grupp pappersdockor på golvet. Szenfeld har skapat dessa utifrån temat Att Bära Sorg, och de ska symbolisera barn som levt ett mycket kort liv. Szenfelds intentioner med detta tema är säkert goda, hon vill trösta, men budskapet når inte fram. Installationen kändes anonym och en aning malplacerad bland alla stilfulla kreationer.
 
En stor uställning med Carl Johan De Geer visades också på Kulturhuset. Jag hade inte mycket koll på honom tidigare, hade sett några av hans modefotografier och visste att han var medskapare till barnprogrammet Tårtan på 70-talet. Jag lärde mig nu att han har  pysslat med alla möjliga konstarter och att blandningen av högt och lågt, fint och fult har varit en av hans grundbultar i karriären. Jag förstår varför hans klassiskt målade tavlor, prydda med diverse klotterobjekt  väckt mycket uppmärksamhet. Han har velat revoltera och ironisera. Jag fattade dock inte precis tycke för hans verk. Jag begrep mig inte riktigt på det hela.:P Emellanåt kändes det som att jag förflyttat mig till ett pojkrum på 70-talet med murriga tapeter och B-wahlström-böcker. Det kändes smutsigt och instängt. Där var dock några mönsterrapporter som jag gillade.^^
 
Ock ock. En sådan här utflykt tog på krafterna. Efteråt stannade vi en stund vid folkdansarna som vajade med sina flaggor. Jag tyckte det var uppfriskande att se alla dessa långa kjolar och hattar. Kanske var det denna uppvisning, av allt vi sett denna dag, som faktiskt gjorde störst intryck. Jag kanske skulle ha gett mig in i ringen och dansat jag med! Hioja!