Tröstediamanter.

 
Jag tillåter inte denna söndag att bli grå. 

Där!

 
Jag har nycklarna med mig.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Titta ut.

 
 
Jag såg många vackra fönster denna dag.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Återseende.

 
 
Vi traskade runt och hittade små skira ting.
 

Först fem, nu fyra.

 
 
 
Emellanåt går jag runt och sjunger på Basia Bulats låtar. Den kanadensiska musikern och sångerskan gästade Malmöfestivalen detta året och jag måste säga att det var en av de bästa konserter jag har sett. Bulat var ensam på scen och växlade mellan synth, gitarr och handharpa (tror egentligen det sistnämnda instrumentet har annat namn^^) . Hon spelade även in sin egen röst för att få en bakgrundskör. Bulat är skicklig och hon verkade genuint glad över att vara där. Hon log mycket och hennes trixande med bakgrundssången var befriande. Temat i de flesta av låtarna är däremot inte lättsamt. Bulats senaste skiva är till största delen sprungen ur en nära väns bortgång. Five, Four är en låt jag ofta nynnar på. Somewhere, Paris or Amsterdam och From Now on är tröstande och alldeles alldeles...underbara.
 
En ytterligare begivenhet under samma period som Malmöfestivalen var Festivalen Bredvid, som ägde rum på restaurangen Från Tryne till Knorr i Malmö. Jag såg bandet Ulven, där min bror ingår. Ulven, vilket jag skulle beskriva som ett jazz- och bluesband, bjöd på en proffsig spelning, stundtals fartfylld och stundtals drömsk. Det är inte sådan musik jag vanligtvis lyssnar på, jag är inte en sådan person som förlorar mig i långa jazzsolon, men såklart blev jag imponerad av musikernas skills. Detta band har gett ut en EP, där vill jag tipsa om den gåtfulla Besök.
 
Nu är så detta året snart till ända. Bara några skälvande dagar kvar. Jag säger nu hej då till detta år.
A, du är saknad, saknad, saknad. 
Jag hoppas att du just nu går på en solig äng, i sällskap med hästar och kaniner. Jag hoppas att min dröm handlade om dig.
Heart.
 
 
Kommer att försöka fixa en till blogg framöver. Vill lägga upp mina egenhändigt gjorda små bilder där.
Men fotografier och oknyttets texter kommer att poppa upp här emellanåt.
 
Ta hand om er.
 
Hej svejs.
 
 
 
 
 

Det går en vind.

 
 
 
Jag kan höra dig susa.
 
Merci merci pour tout.
 
Xxx.
 
 
 
 

Poppins.

 
 
 
En eftermiddag i staden. Sockergirlanger och färgklickar. Jag trodde att Mary Poppins skulle sitta uppflugen på ett hustak, men icke. 
Var det hon som stod i fönstret?
 
 

Jennie Abrahamson.

 
 
 
 
 
Ett sommarminne.
På årets Malmöfestival såg jag Jennie Abrahamson. Det var med den catchiga Late Night Show som hon fångade mitt intresse för några år sedan. Hennes sound, då charmigt P3-poppigt, har på det senaste albumet blivit mörkare, mer bombastiskt och elektroniskt. Jag tycker hennes utveckling är spännande och skulle vilja tipsa om låtarna Wolf, Phoenix och Snowstorm från Gemini Gemini (2014).
Vad gäller framträdandet var det snyggt, men inte så mycket mer. Abrahamson var cool och sval, men publikkkontakt saknades. Möjligtvis hade spelningen också gjort sig bättre i skymning än sen eftermiddag.
 
Nu ska jag sova, och dansa i mina drömmar.
 
 

Från förr.

 
 
 
 Hon verkade bekant. Det kanske är dags att ge sig ut och klättra.
 
 
 

Bakom Gardinen.

 
Bakom gardinen finns en själ.
Du är besviken.
 
 
 

Regnhästar.

 
 
En uppdaterad bild. 
 
Det regnar och regnar. Utanför faller både katter och hästar.
 

På uppdrag.

 
 
 
 
Jag tror att jag snart är där.

Pildammarna.

 
 
I väntan på en konsert med Alice Boman promenerade jag ett tag vid vattnet. Fjädrar här och var!

Musikkvällen i Pildammsparken inleddes med bandet Feivel. De var duktiga, men ack så anonyma. De slängde sig med ett hippt, avspänt manér som jag är rätt trött på att se.

Alice Boman däremot bjöd på...värme. Favorit just nu: Over. Lyssna!

Första Hjälpen.

 
Hasslöfestival i Karlskrona. First Aid Kit. Det råder ingen tvekan om att systrarna Söderberg är begåvade, när jag lyssnat på deras senaste två skivor har jag imponerats över texterna och den proffsiga produktionen. Det har låtit bra. Nästan för bra. Den första EP:n och skivan innehöll en operfekt nerv, en emellanåt bångstyrig sångstil,  som jag har saknat i deras nyare musik. Under framträdandet kunde jag återigen höra detta oförutsägbara, vilket gjorde mig mycket glad. Och ja, Johannas och Klaras version av Simon & Garfunkel's America överträffar originalet.
 

Du är våg.