Rosen.

 
Jag tackar Frankie och Morrissey.
 
 

Gå inte.

 
Jag vill utbringa en skål.  En födelsedag skulle ha firats denna vecka. Jag kommer att tända ett ljus.
 
Åh vad vackert! Balett i Karlskrona. Svansjön. Jag minns det ju så väl. Vi var så glada.
 
Gå inte kära du!

Ut på sta'n.

 
 
 
Vi gick till  bion.
 
Vissa filmer stannar kvar, lämnar ett avtryck.
Still Alice är en sådan film. 
 
Alice, spelad av Julianne Moore, verkar ha allt. Ett lyckligt äktenskap, 3 vuxna barn och en framgångsrik karriär som forskare i lingvistik.  Visst har hon kanske blivit lite glömsk, men det är ju bara ett ålderstecken. Eller? En oro börjar växa och snart får Alice beskedet: Alzheimers.
Moore gör en gripande rolltolkning av en allvarligt sjuk kvinna  som försöker hålla fast vid sig själv. Hon är fortfarande Alice! 
 
Skådespelarna imponerar. Positivt överraskad blev jag av Kristen Stewarts prestation som den yngsta dottern, det svarta fåret i familjen. Efter att ha sett Twilight-filmerna hade jag inte så mycket till övers för denna skådespelerska, men jag har insett att det var den bleka karaktären Bella Swan det var  fel på, inte Kristen Stewart. Här har hon djup och närvaro. Mor- och dotter-relationen är verkligen berörande.
 
Okej okej. Visst innehåller också detta drama den obligatoriska, på gränsen till sliskiga, scenen. Ni vet den där den drabbade huvudpersonen håller ett tal som rör en stor publik till tårar. 
Men det gör mig ingenting, för på det stora hela är detta en av de starkaste filmer jag sett på länge.
 
 
 
 
 
 

Det har grott.

 
Jag har gett gödning och vattnat. Nu är min portfolio klar! Gå gärna in och titta på yenini.wordpress.com. Du kan även nå denna sida genom att klicka på YENI under rubriken Länkar på denna blogg.
 
Vad vill jag då med denna portfolio? Jo...allt började med att  min mamma pratade om att jag behövde bli "jordad", komma i balans. Då började jag gå regelbundna skogspromenader. Jag gick och gick och när jag kom hem från dessa promenader ville jag få ur mig mina tankar. Det kändes så självklart att sätta sig vid skrivbordet och börja arbeta.
Med min portfolio vill jag  ge en hommage till naturen och djuren.  Till Fåglar och frihet.  Till Starka Kvinner...och det där osäkra lilla oknyttet som ibland sitter i min städskrubb. 
Jag vill ge lite tröst.
 
 
 
 
 
 

CotCotCodet!

 
  
Ja! Jag är en av de 25 finalisterna i Konstrundans fototävling. Under påskhelgen kan du se en av mina bildserier, "Mamma", på Konstrundan MittSkånes Samlingsutställning på Fogdaröd i Höör.  
 
Fjädrar hit och fjädrar dit, nu vill jag vila efter allt slit!
 
Glad Påsk!
 
 

Lirki.

 
 
 
Hallo.
Jag ska nog lirka fram dig.
 

Anna Järvinen.

 
Från Malmö Sommarscen 2014.
En flickröst letar sig in innan jag ska somna. Den tillhör Anna. 
 

Jeppe.

 
 
Smält in och samla på betraktelser.
 

Ur idet.

             
 
Jag tror det är vår.
 
 
 

Hertha Hillfon.

Att som nyinflyttad få åka gratis med Skånetrafiken i två veckor är väldigt trevligt. Idag passade jag på att åka till Tomelilla, där verk av den svenska skulptören och keramikern Hertha Hillfon (1921-2013) ställs ut på konsthallen. Hertha Hillfon skapade i början av sin karriär abstrakta skulpturer, vilka inte sade mig så mycket. Genom åren blev hennes verk mer figurativa, och det är just hennes drömska, rena ansikten med böljande hår som jag fastnade för. Hennes bakbord, bröd och vetefläta i lera var välgjorda, men jag förstod inte riktigt poängen. Nej, det är de rogivande kvinnorna och männen jag bär med mig, liksom Hillfons fina självporträtt.
Det här självporträttet, gjord i pastell och kolkrita, är en favorit från utställningen. Den känns så självklar, som att Hertha har gjort den i ett andetag. Jag är imponerad över likheten, och så gillar jag färginslagen i ansiktet. 
En besökare på utställningen täckte för den röda pricken på kinden med handen, och då blev det ett helt annat porträtt. Jag gillar när det inte är helt realistiskt, när det finns något lekfullt, lite skruvat.
Det här är en annan favorit, kallad "Mötet."
 
Mjuk, lugn.
Vacker helt enkelt.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tröstediamanter.

 
Jag tillåter inte denna söndag att bli grå. 

Där!

 
Nycklarna ligger i fickan.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Titta ut.

 
 
Jag såg många vackra fönster denna dag.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Återseende.

 
 
Vi traskade runt och hittade små skira ting.
 

Först fem, nu fyra.

 
 
 
Emellanåt går jag runt och sjunger på Basia Bulats låtar. Den kanadensiska musikern och sångerskan gästade Malmöfestivalen detta året och jag måste säga att det var en av de bästa konserter jag har sett. Bulat var ensam på scen och växlade mellan synth, gitarr och handharpa (tror egentligen det sistnämnda instrumentet har annat namn^^) . Hon spelade även in sin egen röst för att få en bakgrundskör. Bulat är skicklig och hon verkade genuint glad över att vara där. Hon log mycket och hennes trixande med bakgrundssången var befriande. Temat i de flesta av låtarna är däremot inte lättsamt. Bulats senaste skiva är till största delen sprungen ur en nära väns bortgång. Five, Four är en låt jag ofta nynnar på. Somewhere, Paris or Amsterdam och From Now on är tröstande och alldeles alldeles...underbara.
 
En ytterligare begivenhet under samma period som Malmöfestivalen var Festivalen Bredvid, som ägde rum på restaurangen Från Tryne till Knorr i Malmö. Jag såg bandet Ulven, där min bror ingår. Ulven, vilket jag skulle beskriva som ett jazz- och bluesband, bjöd på en proffsig spelning, stundtals fartfylld och stundtals drömsk. Det är inte sådan musik jag vanligtvis lyssnar på, jag är inte en sådan person som älskar långa jazzsolon, men såklart blev jag imponerad av musikernas skills. Detta band har gett ut en EP, där vill jag tipsa om den gåtfulla Besök.
 
Nu är så detta året snart till ända. Bara några skälvande dagar kvar. Jag säger nu hej då till detta år.
A, du är saknad, saknad, saknad. 
Jag hoppas att du just nu går på en solig äng, i sällskap med hästar och kaniner. Jag hoppas att min dröm handlade om dig.
Heart.
 
Ta hand om er.
 
 
 
 
 
 
 




RSS 2.0