Mère.

 
"Snart hottar jag ud grydorna genom fonstret!"
 
Min mormors ord efter en lång vistelse i köket. Äntligen var maten färdig och såklart blev det snart turbulent vid matbordet, varför minns jag ej, men det brukar bli så när släkten ses.
 
Kära Mère, även du stressar i köket. Älta är du också bra på. Men jag minns något annat. Jag minns Eva Dahlgren i skivspelaren, ett block, färgpennor och en kopp kaffe. Ett eget rum.
Försök hitta den där ron, om så bara i tio minuter.
 
Mormor, detta gäller även dig. Det är okej att pausa från kökstjänsten. Det är fullt tillåtet att gå upp på övervåningen och plocka fram din gamla akvarellmålning som står och samlar damm bakom ett skrivbord. Häng upp den. Hämta spiken och hammaren och plocka aldrig ner något igen.
 
 
 

Hua!

 
Det är bara att fortsätta!
 

Febbe.

 
Febbe hostar lite, men annars är han jätteduktig på att spela gitarr och sova. Det vill jag också vara!
 
Ack du grymma väckarklocka.

Den där karln.

 
 
 
 
Den där dagen. En kamp. Men så kom karln, min pappa, med lampsladden i högsta hugg och vi lyssnade på Yoko Onos coola beats.
 
En kort stund av frihet.
 
 
 

Rosen.

 
Jag tackar Frankie och Morrissey.
 
 

Gå inte.

 
Jag vill utbringa en skål.  En födelsedag skulle ha firats denna vecka. Jag kommer att tända ett ljus.
 
Åh vad vackert! Balett i Karlskrona. Svansjön. Jag minns det ju så väl. Vi var så glada.
 
Gå inte kära du!

Ut på sta'n.

 
 
 
Vi gick till  bion.
 
Vissa filmer stannar kvar, lämnar ett avtryck.
Still Alice är en sådan film. 
 
Alice, spelad av Julianne Moore, verkar ha allt. Ett lyckligt äktenskap, 3 vuxna barn och en framgångsrik karriär som forskare i lingvistik.  Visst har hon kanske blivit lite glömsk, men det är ju bara ett ålderstecken. Eller? En oro börjar växa och snart får Alice beskedet: Alzheimers.
Moore gör en gripande rolltolkning av en allvarligt sjuk kvinna  som försöker hålla fast vid sig själv. Hon är fortfarande Alice! 
 
Skådespelarna imponerar. Positivt överraskad blev jag av Kristen Stewarts prestation som den yngsta dottern, det svarta fåret i familjen. Efter att ha sett Twilight-filmerna hade jag inte så mycket till övers för denna skådespelerska, men jag har insett att det var den bleka karaktären Bella Swan det var  fel på, inte Kristen Stewart. Här har hon djup och närvaro. Mor- och dotter-relationen är verkligen berörande.
 
Okej okej. Visst innehåller också detta drama den obligatoriska, på gränsen till sliskiga, scenen. Ni vet den där den drabbade huvudpersonen håller ett tal som rör en stor publik till tårar. 
Men det gör mig ingenting, för på det stora hela är detta en av de starkaste filmer jag sett på länge.
 
 
 
 
 
 

Det har grott.

 
Jag har gett gödning och vattnat. Nu är min portfolio klar! Gå gärna in och titta på yenini.wordpress.com. Du kan även nå denna sida genom att klicka på YENI under rubriken Länkar på denna blogg.
 
Vad vill jag då med denna portfolio? Jo...allt började med att  min mamma pratade om att jag behövde bli "jordad", komma i balans. Då började jag gå regelbundna skogspromenader. Jag gick och gick och när jag kom hem från dessa promenader ville jag få ur mig mina tankar. Det kändes så självklart att sätta sig vid skrivbordet och börja arbeta.
Med min portfolio vill jag  ge en hommage till naturen och djuren.  Till Fåglar och frihet.  Till Starka Kvinner...och det där osäkra lilla oknyttet som ibland sitter i min städskrubb. 
Jag vill ge lite tröst.
 
 
 
 
 
 

CotCotCodet!

 
  
Ja! Jag är en av de 25 finalisterna i Konstrundans fototävling. Under påskhelgen kan du se en av mina bildserier, "Mamma", på Konstrundan MittSkånes Samlingsutställning på Fogdaröd i Höör.  
 
Fjädrar hit och fjädrar dit, nu vill jag vila efter allt slit!
 
Glad Påsk!
 
 

Lirki.

 
 
 
Hallo.
Jag ska nog lirka fram dig.
 

Anna Järvinen.

 
Från Malmö Sommarscen 2014.
En flickröst letar sig in innan jag ska somna. Den tillhör Anna. 
 

Jeppe.

 
 
Smält in och samla på betraktelser.
 

Ur idet.

             
 
Jag tror det är vår.
 
 
 

Hertha Hillfon.

Att som nyinflyttad få åka gratis med Skånetrafiken i två veckor är väldigt trevligt. Idag passade jag på att åka till Tomelilla, där verk av den svenska skulptören och keramikern Hertha Hillfon (1921-2013) ställs ut på konsthallen. Hertha Hillfon skapade i början av sin karriär abstrakta skulpturer, vilka inte sade mig så mycket. Genom åren blev hennes verk mer figurativa, och det är just hennes drömska, rena ansikten med böljande hår som jag fastnade för. Hennes bakbord, bröd och vetefläta i lera var välgjorda, men jag förstod inte riktigt poängen. Nej, det är de rogivande kvinnorna och männen jag bär med mig, liksom Hillfons fina självporträtt.
Det här självporträttet, gjord i pastell och kolkrita, är en favorit från utställningen. Den känns så självklar, som att Hertha har gjort den i ett andetag. Jag är imponerad över likheten, och så gillar jag färginslagen i ansiktet. 
En besökare på utställningen täckte för den röda pricken på kinden med handen, och då blev det ett helt annat porträtt. Jag gillar när det inte är helt realistiskt, när det finns något lekfullt, lite skruvat.
Det här är en annan favorit, kallad "Mötet."
 
Mjuk, lugn.
Vacker helt enkelt.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tröstediamanter.

 
Jag tillåter inte denna söndag att bli grå. 




RSS 2.0